Värdelös och innehållsbefriad propagandajournalistik från köttlobbyn

kott1kott2

En köttkedja skapar en propagandavideo till SvD som antyder att innhållet är journalistik. Den ligger högst upp på tidningens webplats och är inte markerad som reklam. Videon innehåller inte ens ett enda ord om den vegomat man talar om i rubriken. Vem är det egentligen som bär skulden till att alternativa medier har vuxit fram?

Advertisements

Tyska gavelmålningar

IMG_20180513_122246.jpg

Jag antar att vi inte har så många tomma gavlar i Sverige, annars skulle väl det här inte kännas så exotiskt. Det finns många här i alla fall och de täcks ofta av gavelmålningar. Det handlar alltså om välplanerade, beställda och betalade verk. På vartannat kvarter kan man se färgsprakande 15×10 meter stora konstverk blicka ut över den gapande yta där grannhuset egentligen skulle ha stått. Delvis handlar det om utsmyckning, men delvis kanske också om att undvika oönskad annan konst. Det finns också platsmålad reklam, men det är inte särskilt vanligt. Däremot är den grafiska formgivningen ofta lik posterdesign, typ. Jag tycker om dem.

Horace och Kristinas härliga jobb

Screenshot_20180506-144742.jpg

Alla har väl sett fotot vid det här laget, där Horace Engdahl och Kristina Lugn i fullkomlig eufori traskar från börshuset i Gamla Stan i en armkrokning efter att ha levererat beskedet om att Nobelpriset i litteratur inte kommer att delas ut i år (2018). God morgon, världen! avhandlade ämnet i söndags i alla fall och vem kan inte låta bli att fascineras av fotot. Klart man undrar hur det är möjligt att de är riktigt så där glada, men mest i allmänhet måste jag säga, inte på grund av att det vore omöjligt att vara på gott humör efter att ha meddelat att man inte tänker dela ut ett pris. Medierna har diskuterat paradoxen i att ge ett sådant „sorgebesked“ och att sedan utstråla sådan lycka. Men vad då då? Personligen tror jag inte att beskedet om den indragna prisutdelningen är särskilt sorgligt för många, inte ens ledamöterna själva. Och jag känner mig då verkligen inte personligt drabbad, det hade nog ändå inte gått till någon jag känner eller ens uppskattar. Jag känner faktiskt nästan ingenting vad gäller den här nyheten. Det är istället på ett helt allmänmänskligt plan jag förundras över Horaces enorma leende. Så som han ser ut att känna på bilden, känner jag extremt sällan efter en dag på jobbet, även om jag kan vara nöjd och vara på gott humör. Det verkar rätt sweet att vara ledamot av Svenska Akademien ändå om det är så där man skuttar hem varje dag.

Det känns som semester bara för att jag inte undervisar och äntligen kan jag rapportera vad jag faktiskt gör

Screenshot_20180504-151550__01.jpg

Den här terminen undervisar jag en minimal mängd. Egentligen skulle jag ha jobbat med kursen Logic Control, precis som samma tid förra året, men jag krävde att göra annat. Enligt mitt kontrakt ska jag inte undervisa alls, där står att EU betalar enbart för min forskning, inte för institutionstjänstgöring på universitetet. Dock tror jag att såväl EU som de som chefar över det forskningsprogram jag deltar i vet att verkligheten ser annorlunda ut. Hur mycket man undervisar och hjälper till med diverse administrativa sysslor på ett universitet skiljer sig åt mellan olika länder. I Tyskland är denna andel förhållandevis hög och jag vågar påstå att andelen sådant jobb är högre här än hur jag personligen har upplevt den vara i Nederländerna och Sverige, samt hur det låter från dem jag känner med liknande tjänster i Storbritannien. Det är förstås mer än känsla än fakta, men det finns många som håller med mig om denna uppfattning.

Något som har varit lite jobbigt är att jag inte har kunnat rapportera ärligt om hur mycket tid jag har lagt på sådant. Jag har varit tvungen att skriva in betydligt färre timmar än vad som motsvarar verkligheten, av rent politiska skäl.

Politik kan vara så otroligt dumt. Det beror på vad man syftar på, men när det kommer till att upprätthålla en fasad som precis alla inblandade vet är just en ljugande fasad, är det dumt, så dumt. Man säger något, men såväl talare som åhörare vet att verkligheten är en precis annan, men alla bara nickar och ställer närmast idiotiska frågor för att få det bekräftat att det man låtsas är sant är sant. Man bygger vidare på en önskeverklighet samtidigt som man kräver att den verkliga verkligheten anpassar sig. Så frustrerande och dumt. Jag har försökt påtala detta många gånger när jag mött kollegor och ansvariga, men de forstätter spela spelet och låtasas som att jag sagt något annat. De avfärdar inte ens det jag sagt, de bara låtsas att det aldrig sas. Det är lättare så, fasaden kan hållas intakt. SÅ DUMT.

Hur som helst har jag tid för mitt verkliga arbete nu och det känns nästan som semester.

Nazister börjar kanske bli ett slitet tema, men jag kan inte låta bli att titta på serien om NSU

nsu4

nsu3

nsu1

nsu2

nsu5

Det har varit Valborg – en ganska blåsig dag så brasan brann ner fort. Därefter såg jag första avsnittet av en serie i tre delar om NSU. Det var efter att ha bläddrat igenom en rad olika förslag autogenererade av Netflix som den här serien kom upp och verkade vara värt ett försök.

Det handlar om de tre personer som är misstänkta för att ha utfört en rad terroristbrott med nazistiska förtecken under 00-talet runt om i Tyskland. Beate Zschäpe är den enda medlemmen av de tre som fortfarande är vid liv efter att de andra två – Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt – dött i samband med ett bankrån 2011. Mundlos tros ha skjutit Böhnhardt och sedan tagit sitt eget liv efter att en polis upptäckt dem vid deras gömställe efter rånet. Rättprocessen i NSU-målet har pågått sedan 2013 och verkar ännu inte fått sin slutgiltiga dom. Det är för svårt att bevisa vad som verkligen hänt. Även filmatiseringen börjar och slutar med en lång text som förklarar att innehållet till stor del är fiktivt eftersom båda sidor i processen hävdar varandras motsatser och väldigt lite kan styrkas.

Serien gör att försök att förklara varför de här tre människorna har format den världssyn de har – skakiga hemförhållanden och dåliga ekonomiska förutsättningar. Varken skolan eller någon myndighet lyckas finnas där när de högerextrema tendenserna börjar yttra sig. Föräldrarna är antingen inte alls närvarande, är maktlösa, låtsas inte se eller rent av sympatiserar med åsikterna barnen och ungdomarna uttrycker.

Die Täter – Heute ist nicht alle Tage är en produktion från 2016 av Das Erste (Tysk TV). Från Tyskland fortsätter det komma film och serier som behandlar detta ämne, och som svensk verkar det vara ett naturligt tema. Däremot har jag förstått hur slitet ämnet känns ur många tyskars perspektiv – allt handlar om nazister eller andra världskriget på det ena eller andra sättet i media. Jag kan dock inte låta bli att titta på det här och kommer utan tvekan att se de andra två avsnitten.

Dortmund är inte Berlin

IMG_20180421_131241

Den här bilden ramar in Berlin på flera sätt. Nästan alla på Bonaza Coffeeheroes har en „speciell“ frisyr, kommer från ett land utanför Tyskland och brygger stark espresso av särskilt utvalda, specialrostade bönor. Precis vad ett kafébiträde i Dortmund inte skulle göra, särskilt inte frisyren. Jag dricker inte kaffe, så det är inget jag saknar, men det finns annat i sammanhanget som jag önskar var lättare att hitta här i Dortmund.

Jag älskar Berlin. Det har jag gjort länge, men hur jag ser på staden skiljer sig nu jämfört med innan jag flyttade till Tyskland. Förut representerade Berlin just Tyskland, nu representerar det en internationell oas.

Jag tangerade det här ämnet i ett inlägg på tyska härom dagen. Berlin är en snabbt växande organism, medan Dortmund är en betydligt långsammare plats. På sätt och vis föredrar jag Ruhrpott, kulturen är mindre krävande här, men utbudet i Berlin går inte att tävla med.

Systemet finns till för alla

20180414115343_IMG_0543

Tyskland är fascinerande på flera sätt, exempelvis genom att lyckas få så många på en så liten yta att producera så mycket med så pass lite bråk. Eller ja, Tyskland har ju historiskt sett bråkat en hel del med världen, men i modern tid är det ändå förhållandevis lugnt inom landet trots stora motsättningar. AFA (här kallat Antifa) och högerextrema grupper skulle säkert vilja ge sig på varandra mer än de får chansen till, bara för att ta ett exempel.

Mycket av det som karaktäriserar Tyskland förknippas ofta med någon sorts diciplin, alltså en stark pliktkänsla som ser till att tågen går i tid och en inställning där det enda som är roligare än att ha roligt är att bita ihop. Tyskar antas ha en hög arbetsmoral och roa sig med sitt arbete på ett eller annat sätt även på semestern. För att de är födda sådana, verkar fördomen gå. Jag är inte säker på att det överernsstämmer med verkligheten dock, snarare verkar det handla om en kärlek till tydligt kodade och kontrollerade system så att allt fungerar utan för mycket tjafs. Lite beroende på hur man väljer att se på det handlar det antingen om en strävan efter extremt transperenta ramverk där alla vet vad som gäller så att man kan undvika otrevliga överraskningar eller så kan det handla om en överdriven fallenhet för att förlita sig på någon annans beslut.

Oavsett vilket verkar det betyda ett behov av enorma mängder poliser. Alla sorter finns här. Lokalpoliser med femtiotalshattar och specialförbandspoliser mest liknande starwarsmilitärer. De arbetar på stadsnivå, delstatsnivå eller federal nivå. De är tränade för att jaga enskilda brottslingar eller för alla typer av fotbollsmatcher, demonstrationer och våldsamma sammandrabbningar. De har utrustning för allt! Vattenkanoner som ser ut att kunna döda finns det gott om i Dortmund till exempel (pga alla fotbollsmatcher…).

Det är i alla fall så jag upplever det – de är tydligt synliga och de ser dessutom ganska respektingivande ut.

Däremot verkar de faktiskt inte vara så många fler per capita än i Sverige om man googlar runt lite grand. I Sverige fanns 2016 ca 20.000 poliser enligt wikipedia, dvs ca 0.002 poliser per invånare i landet. I Tyskland fanns 2012 ca 244.000 poliser vilket motsvarar bara precis lite mer än 0,002 poliser per capita. Tittar man på bara Nordrhein-Westfahlen stiger den siffran något, men inte mycket. Tur att man kan kolla upp saker på nätet, det verkar ju inte som att man kan lita på sina egna ögon.

Så okej, poliserna kanske inte är fler, men de verkar jobba hårdare. Det finns ju de som förlitar sig på att polisen finns där och styr upp när det bråkas. Och då menar jag inte allmänheten, utan bråkmakarna i supporterklubbarna och de extrema grupperingarna, som ändå – trots allt – uppskattar att ha en gemensam fiende. Utan alla systemets komponenter skulle det bli total oreda har jag hört många gånger, och jag är beredd att hålla med i det här fallet. Även till synes kaosartade situationer har tydliga regler, systemet finns till för alla.