Va? Näe…

FI

Så här säger SvDs valkompass till mig, men det här kan inte stämma. Jag fyllde i att jag tycker att klimatpolitiken ska överordnas allt annat, att jag vill ha snabbtåg och återinförd allmän värnplikt i Sverige – och så får jag F!. Va? Jag tror jag måste använda min egen kompass i det här valet istället.

Werbeanzeigen

Skräp engagerar

20180416164348_IMG_081120180416164557_IMG_0814

Lite beroende på vartåt man tittar ser Dortmund olika ut. När jag gick hem igår vände jag på huvudet och såg upp över fältet jag precis passerat – Wow, precis som en standardwindowsbakgrund, vackert! Men jag har ju även diskuterat problem med skräp flera gånger här på bloggen, samt med mina kompisar i Dortmund och med kompisar på andra platser. Jag tror att precis hundra procent av alla jag har pratat med står på samma sida i den här debatten – ingen förespråkar mer skräp. Den här frågan är ingen svidande vattendelare, vi är alla rörande överens om att man inte slänger skräp på marken. Var är då alla som gör det?

I en diskussion i lördags med en annan Dortmundbo fick jag höra en ny teori om sakernas tillstånd. Hon menade att många i Dortmund har flyttat hit utifrån och har ingen emotionell koppling till staden. Hon har också sett hur både barn och vuxna lämnar skräp efter sig i parkerna och ingen säger något. Hon kommer från en annan tysk stad och känner inte igen beteendet därifrån.

Jag hade också en sms-konversation med en kompis i Sverige i morse som menade att Karlsruhe har betydligt mer pli på sina invånare än exempelvis Stockholm och att man faktiskt slänger skräpet direkt i papperskorgen där till skillnad från vår hemstad.

Nyligen fick jag dessutom ett mail där avsändaren menade att det här snarare är ett isolerat Dortmundproblem, inte ett tyskt sådant.

Nu återstår alltså för mig att konstatera att:

  1. Tyskland har inte ett skräpproblem, det är Dortmund som har det. Jag vet dock fortfarande inte säkert varför.
  2. Sverige och Stockholm är inte alls renare än Tyskland rent generellt, folk slänger skräp rakt ner på marken även där. Jag har nog bara en lite väl romantiserad bild av Svea rike.
  3. Jag älskar Tyskland ❤

 

Ihr habt den Krieg verloren

20180414152517_IMG_069920180414133741_IMG_0592

Ärligt talat trodde jag att man hade förbjudit så när som på all offentligt synlig nazistisk versamhet i Tyskland. Jag vet ju förstås att det finns aktiva nazistiska grupperingar som gör en del väsen om sig – exempelvis PEGIDA – men jag vet också att man arbetar hårt för att motverka deras framfart på ett sätt som man inte gör i Sverige. Alla nazistiska symboler är förbjudna och högerextrem musik, propagandamaterial och information är är extremt svår att få tag på. Propagandafilmer producerade före och under andra världskriget får överhuvudtaget inte visas annat än på speciella tillställningar och måste alltid efterföljas av debatt och diskussion för att belysa innehållets falska information. Sådana filmer som ibland visas (i samhällsprogram eller liknande) i svensk TV smugglas alltså som kontraband mellan kriminella i Tyskland. Man lägger enorma resurser på utbildning och annan förebyggande verksamhet, samt underminerar och motverkar nazistiska tendenser och partier.

Därför blev jag väldigt förvånad när jag fick veta att det planerades en stor nazistdemonstration i Dortmund i lördags. Hade inte de sedan länge bannlysts? I samband med min flytt för två år sedan googlade jag Dortmund så gott jag kunde. Det mesta man får upp handlar om fotboll, men jag lärade mig då också om Dortmunds s.k. „Naziproblem“. NWDO är en nazistisk organisation med bas i Dortmund som förbjöds bedriva sin verksamhet 2012, men som försöker göra comeback. Förra året passerade jag en stor demonstration där demonstranter krävde ett upphävande av förbudet.

Har man yttrandefrihet så har man. Nazisterna förutspåddes komma i hundratal från hela Tyskland och andra delar av Europa och världen. I slutänden uppskattade journalister på plats att de fick ihop någonstans mellan 500 och 600 personer, med representanter från bland annat Norge, Ryssland och Ungern. De höll tal på temat „Europa Erwache“ och tågade sedan längs ett avspärrat stråk längs Dortmund centrums utkant med det forna Nordtyska förbundets svart-vit-röda flagga i högsta hugg under hård polisbevakning.

Någon kanske tycker att fem-sex-hundra låter mycket, men det samlades å andra sidan cirka 4000 motdemonstranter. Inte konstigt att man förväntade sig bråk. Speciella kravallpoliser var inkallade från andra delar av landet som helt uppenbart hade tränats i alla situationer som kan uppstå. Dessutom kunde man inte komma särskilt nära nazisterna utan att vara antingen polis eller ackrediterad pressperson.

Motdemonstranterna skanderade slagord och gjorde allt för att överrösta demonstrationståget. Och de lyckades, jag har faktiskt ingen aning om hur nazisternas musik och eventuella egna slagord lät – allt jag hörde var Ihr habt den Krieg verloren.

Skräp överallt

IMG_20180411_090341

Jag skrev i ett tidigare inlägg om nedskräpning i Tyskland i förhållande till svenska offentliga platser och raljerade över hur slapp inställningen verkar vara. Skräp överallt! Särskilt i Dortmund. (Tanten i mig skakar besviket på huvudet). Jag har inte kommit längre i att förstå orsakerna, så jag håller mig till samma teorier som tidigare, men nu verkar Dortmund Stadt kraftsamla mot skräpet. I juni väntas 23.600 Dortmundbor gå ihop för att städa staden gemensamt.

Jag är försiktigt positiv till initiativet. Jag antar att man vill att stadsborna ska göra jobbet själva i förhoppningen om att de då tänker till nästa gång de vill släppa sitt skräp rakt ner på marken och alltså ändrar sig när de inser att de är kollektivt ansvariga för hur det ser ut i deras stad. Man ska liksom lära sig den hårda vägen att inte skräpa ner.

Men! Ett enstaka städtillfälle kommer inte att ändra den generella inställningen bland folk, men någonstans ska man börja. Hur kommer det sig att föräldrar i Sverige lär sina barn att slänga skräp i papperskorgen och varför gör de inte det i samma utsträckning här? En statlig informationskampanj och en städdag kan ju knappast ha en sådan omfattande inverkan. Hänger det ihop med något annat, är jag inne på fel spår i min förklaringsmodell?

Från en plats du aldrig varit på

20180407220112_IMG_045720180407220417_IMG_0467

Subkulturer är hemliga klubbar som bibehåller sin exklusivitet genom att begänsa informationsspridning på olika sätt. Vill man gå på allmäna träffar för en viss grupp måste man höra muntligen från någon var träffen kommer att äga rum. Vill man reda ut häkomsten för exempelvis BAD MOJOS som jag såg uppträda i helgen får man göra en kvalificerad gissning av hemvisten för deras dialekt. Vill man tillhöra ett gäng måste man först lära sig deras koder, oavsett hur löst sammansatta de är.

Trådarna som styr samhället

IMG_20180311_170322

Brännugnar 5 och 6 i Phoenix West-anläggningen i Dortmund-Hörde, fotograferade den elfte Mars 2018.

Jag har både läst och sett Ghost World många gånger genom åren. När jag var yngre kunde jag i högsta grad identifiera mig med huvudpersonen Enid, men kände frustrerat att hon borde lyssna mer på de råd hon får. Biträdet i den filmbutik hon besöker säger att punk inte leder någon vart – vill hon ändra samhället bör hon skaffa sig en topputbildning, bli VD på något stort företag och ändra systemet från insidan.

I Tyskland är politiska målkonflikter ibland olidligt tydliga. Man har exempelvis beslutat att avveckla kärnkraften helt, samtidigt som man vill nå en rad olika miljömål, däribland minskade koldioxidutsläpp. För att täcka upp för kärnkraften bryter och eldar man istället brunkol, som medför enorma koldioxidutsläpp och irreversibla skador på den miljö där gruvorna ligger. Sedan vill man förbjuda dieselbilar i vissa storstäder för att minska mängden skadliga partiklar i luften, men man tillåter samtidigt stora mängder trafik passera genom samma städer utan att ens överväga fler bilfria fotgängarzoner.

Alla vill har ren luft, men slutar man köra bil drabbas även billindustrin och således hela Tysklands ekonomi. Nästan en miljon människor är anställda inom bilindustrin i Tyskland och ytterligare en miljon jobbar indirekt i bilbranchen. Den omsatte förra året närmare 400 miljarder Euro och skatteintäkterna är betydande för staten.

Men en omställning är inte omöjlig; ett exempel är det faktum att den tidigare så viktiga stålproduktionen de senaste decennierna skalats ner enormt och här i Dortmund finns bara några rostiga spår av den kvar. Jag hörde någon prata om att innovationskraften är förhållandevis låg i Tyskland jämfört med andra liknande länder. Kanske kan den strika hierarkin och byråkratin vara en förklaring till de tendenserna, men jag tror ändå trots alla hårda regler och system, att det finns en stark vilja att förändra teknik och samhälle även här.

I vanliga fall skulle jag argumentera för att man måste börja i liten skala. I exempelvis Belgien och Nederländerna har man länge haft helt bilfria innerstäder, som fungerar som ett steg i en mer omfattante samhällsförändring. Ofta är dessa stadskärnor mycket små, exempelvis Eindhoven och Leiden där jag har vistas mycket, och är eventuellt därmed lättare att ställa om än Dortmund vore. Men det är inte bara det, jag tror att i Tyskland görs saker sällan på liten skala. Byråkratin gör sällan undantag och om någonting beslutas, så är det beslutat för hela brädet. Man gör inte direkt några speciallösningar för bara en person eller en enda plats. Därför tar saker och ting också längre tid, men när de väl har avgjorts, då tas de på största allvar. Därför måste man arbeta på större skala och genomföra förändring uppifrån.

Gräsrötterna får alltså tänka om. Här måste man göra som Enids filmlangare sa – skaffa makt att förändra systemet inifrån. Inte bara här, överallt kan man göra störra nytta om man har direkta medel. För mig är alltså frågan hur jag ska få tag på trådarna som styr samhället. På ett demokratiskt vis förstås 🙂

Grattis på kvinnodagen?

lehrer

När jag arbetade i Nederländerna 2013-2015 insåg jag för första gången på djupet hur annorlunda även länder som ligger geografiskt nära Sverige egentligen är när det kommer till kvinnosyn och jämställdhet. Jag har aldrig deltagit i en demonstration för kvinnors rättigheter på den 8e mars vad jag kan minnas, men det är åtminstone vad jag förknippar den internationella kvinnodagen med – politisk manifestation och uppmärksammande av kvinnors särskilda utsatthet samt behov av styrkta rättigheter världen över. Därför blev jag i det närmaste mållös när min brittiska kollega frågade hur jag skulle fira kvinnodagen och när han sa att han skulle köpa tårta och blommor till sin fru. Jag minns det så tydligt eftersom jag inte förstod om det var ett misslyckat skämt eller på allvar. Det visade sig snart vara det senare. Ingen av mina kollegor hade någonsin hört talas om att man skulle använda dagen till demonstrationer för kvinnors rättigheter.

Hur den internationella kvinnodagen „firas“ är kanske inte vad som avgör hur jämställt ett land är, men det faktum att den är helt apolitisk och kan i det närmaste liknas vid en namnsdag säger något om hur man tänker kring arbetet med kvinnors rättigheter.

Hittills har jag inte hört om man kommer uppmärksamma dagen här på TU Dortmund på något sätt, men jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig att någon skulle ställa fram en tårta. Jag vet att studenttidningen och de officiella kommunikationskanalerna diskuterar exempelvis könsfördelningen på proffesurerna med jämna mellanrum. I Tyskland gör man betydligt fler försök att närma sig frågan om tex. kvinnors närvaro i näringslivets och politikens toppämbeten, än jag någonsin hörde i Nederländerna.