Tyska gavelmålningar

IMG_20180513_122246.jpg

Jag antar att vi inte har så många tomma gavlar i Sverige, annars skulle väl det här inte kännas så exotiskt. Det finns många här i alla fall och de täcks ofta av gavelmålningar. Det handlar alltså om välplanerade, beställda och betalade verk. På vartannat kvarter kan man se färgsprakande 15×10 meter stora konstverk blicka ut över den gapande yta där grannhuset egentligen skulle ha stått. Delvis handlar det om utsmyckning, men delvis kanske också om att undvika oönskad annan konst. Det finns också platsmålad reklam, men det är inte särskilt vanligt. Däremot är den grafiska formgivningen ofta lik posterdesign, typ. Jag tycker om dem.

Dortmund är inte Berlin

IMG_20180421_131241

Den här bilden ramar in Berlin på flera sätt. Nästan alla på Bonaza Coffeeheroes har en „speciell“ frisyr, kommer från ett land utanför Tyskland och brygger stark espresso av särskilt utvalda, specialrostade bönor. Precis vad ett kafébiträde i Dortmund inte skulle göra, särskilt inte frisyren. Jag dricker inte kaffe, så det är inget jag saknar, men det finns annat i sammanhanget som jag önskar var lättare att hitta här i Dortmund.

Jag älskar Berlin. Det har jag gjort länge, men hur jag ser på staden skiljer sig nu jämfört med innan jag flyttade till Tyskland. Förut representerade Berlin just Tyskland, nu representerar det en internationell oas.

Jag tangerade det här ämnet i ett inlägg på tyska härom dagen. Berlin är en snabbt växande organism, medan Dortmund är en betydligt långsammare plats. På sätt och vis föredrar jag Ruhrpott, kulturen är mindre krävande här, men utbudet i Berlin går inte att tävla med.

Trådarna som styr samhället

IMG_20180311_170322

Brännugnar 5 och 6 i Phoenix West-anläggningen i Dortmund-Hörde, fotograferade den elfte Mars 2018.

Jag har både läst och sett Ghost World många gånger genom åren. När jag var yngre kunde jag i högsta grad identifiera mig med huvudpersonen Enid, men kände frustrerat att hon borde lyssna mer på de råd hon får. Biträdet i den filmbutik hon besöker säger att punk inte leder någon vart – vill hon ändra samhället bör hon skaffa sig en topputbildning, bli VD på något stort företag och ändra systemet från insidan.

I Tyskland är politiska målkonflikter ibland olidligt tydliga. Man har exempelvis beslutat att avveckla kärnkraften helt, samtidigt som man vill nå en rad olika miljömål, däribland minskade koldioxidutsläpp. För att täcka upp för kärnkraften bryter och eldar man istället brunkol, som medför enorma koldioxidutsläpp och irreversibla skador på den miljö där gruvorna ligger. Sedan vill man förbjuda dieselbilar i vissa storstäder för att minska mängden skadliga partiklar i luften, men man tillåter samtidigt stora mängder trafik passera genom samma städer utan att ens överväga fler bilfria fotgängarzoner.

Alla vill har ren luft, men slutar man köra bil drabbas även billindustrin och således hela Tysklands ekonomi. Nästan en miljon människor är anställda inom bilindustrin i Tyskland och ytterligare en miljon jobbar indirekt i bilbranchen. Den omsatte förra året närmare 400 miljarder Euro och skatteintäkterna är betydande för staten.

Men en omställning är inte omöjlig; ett exempel är det faktum att den tidigare så viktiga stålproduktionen de senaste decennierna skalats ner enormt och här i Dortmund finns bara några rostiga spår av den kvar. Jag hörde någon prata om att innovationskraften är förhållandevis låg i Tyskland jämfört med andra liknande länder. Kanske kan den strika hierarkin och byråkratin vara en förklaring till de tendenserna, men jag tror ändå trots alla hårda regler och system, att det finns en stark vilja att förändra teknik och samhälle även här.

I vanliga fall skulle jag argumentera för att man måste börja i liten skala. I exempelvis Belgien och Nederländerna har man länge haft helt bilfria innerstäder, som fungerar som ett steg i en mer omfattante samhällsförändring. Ofta är dessa stadskärnor mycket små, exempelvis Eindhoven och Leiden där jag har vistas mycket, och är eventuellt därmed lättare att ställa om än Dortmund vore. Men det är inte bara det, jag tror att i Tyskland görs saker sällan på liten skala. Byråkratin gör sällan undantag och om någonting beslutas, så är det beslutat för hela brädet. Man gör inte direkt några speciallösningar för bara en person eller en enda plats. Därför tar saker och ting också längre tid, men när de väl har avgjorts, då tas de på största allvar. Därför måste man arbeta på större skala och genomföra förändring uppifrån.

Gräsrötterna får alltså tänka om. Här måste man göra som Enids filmlangare sa – skaffa makt att förändra systemet inifrån. Inte bara här, överallt kan man göra störra nytta om man har direkta medel. För mig är alltså frågan hur jag ska få tag på trådarna som styr samhället. På ett demokratiskt vis förstås 🙂

Här är man glad om man har 1G

feldstaerkesimulation_b950

Varför måste bindningstiden för allt i Tyskland vara flera år? DSL, telefonabonnemang, gymmedlemsskap – allt måste man binda upp sig på i minst två år. Inte nog med det, internetavgifter är också flera gånger högre än i Sverige.

Jag anar ugglor i mossen. Jag tror att det här hänger ihop med att de har västvärldens kanske sämsta täckning för mobil datatrafik. Åker man tåg från Dortmund till Dusseldorf har man tillgång till internet bara när man stannar vid stationerna längs vägen och då är det här Tysklands mest tätbefolkade Bundesland med nästan 18 miljoner personer på en yta stor som Småland.

Man betalar alltså mer för en betydligt sämre tjänst.

Dessutom har de inte hört talas om fakturor, företagen vill har direkt tillgång till kundernas konton och dra av konstnaden automatiskt varje månad. Tyskarna själva säger att de inte litar på bankerna, så ett system där man måste logga in på sin internetbank och betala fakuror varje månad känns suspekt. What.

 

Tradition och kultur

Anställda och studenter på TU Dortmund får gratisbiljetter till operan (Theater Dortmund) och frågan är vad ska jag se där härnäst. Åtminstone ovanstående.

Jag antar att man vill höja den allmäna bildningsnivån på det här sättet, men även påverka konsumtionsmönster på något sätt. I Tyskland fäster man stor vikt vid tradition och kultur och jag tror att opera och balett liksom anses vara en lämplig fritidsaktivitet för universitetets affilierade.

Ve-rein Vs Ver-ein

7185804-01

Jag har lyssnat på en podcast av och med en kvinna som beskriver sin väg in i det tyska samhället och sina upplevelser av att lära sig tyska. Hon kommer från Kenya, är gift med en tysk man och har bott i Tyskland sedan 15 år (tror jag att hon sa). Hon har utöver sin universitetsexamen från sitt hemland ytterligare två tyska examina i datavetenskap och är antagligen en mycket intelligent person. Hon har haft goda chanser att träna sin tyska hemma med sin man, men språket har ändå varit en kamp. Trots våra olika språkliga förutsättningar (svenska är ju trots allt väldigt likt tyska jämfört med de språk man talar i Kenya) kände jag igen mycket av det hon beskrev vad gällde att försöka lära sig tyska och att tala med tyskar på deras språk när man är nybörjare.

Innan min flytt upplevde jag tyskar som ganska avslappnade vad gällde uttal och inte alls lika snobbiga som exempelvis fransmän när det kommer till hur deras språk talas. Kanske är jag känslig, men jag har efter flytten en annan upplevelse av situationen. Jag tycker mig bli rättad varje gång jag säger något på tyska och min svenska brytning verkar vara mycket svår för tyskar att förstå. Rytmen i meningarna försvårar dessutom förståelsen än mer, inte bara ljuden. I vloggar på YouTube har jag lyssnat på amerikaner som frustrerat konstaterat att engelska uppenbarligen får talas lite hur som helst, medan tyska har helt andra spelregler. Och jag håller med, det känns orättvist.

Något som fastnade i sinnet och som jag har funderat på är att i podcasten beskriver hon att hon upplevt sig bli rättad på ett nedlåtande sätt. Där skiljer sig min upplevelse. Jag har inte känt mig mästrad (i brist på bättre ord), utan snarare känt att den som lyssnar inte har ansträngt sig tillräckligt för att lyssna på mina ord bortom brytningen. Som en sorts lathet. Exempelvis kanske jag har uttalat Verein på ett svenskt vis, alltså ungefär Ve-rein, varpå man inte alls har kunnat förstå vad jag menar förrän jag tydligt avstavar till Ver-ein.

Jag försöker relatera till hur icke svenskspråkiga uttalar svenska och visst kan jag förstå vikten av korrekt uttal. Trots det känner jag mig lite kränkt när jag konstant blir bemött med oförståelse och lika ofta blir rättad för sådant som jag inte räknar som riktiga fel.

Dock är allt detta ett oundvikligt led i att lära sig ett språk och man måste ju våga misslyckas. Det gäller att inte fastna i sin kränkthet.

Trasiga fönster i Tyskland ger kanske frihet

IMG_20180119_091846

För några månader sedan påpekade jag för en kollega att jag med säkerhet skulle kunna se att jag är Sverige även om jag skulle bli avsläppt på en helt okänd ort utan att se någon text skriven någonstans eller logotyper från svenska butikskedjor etc. Jag sa också att jag framförallt skulle kunna se att jag inte är i Tyskland. Han ville förstås att jag skulle förklara vad jag menade. Jag hade precis kommit tillbaka efter en Göteborgsresa och hade där slagits av hur extremt rent allting är i Sverige. Det pratas ofta om det, alltså exempelvis att vattnet i strömmen mitt i Stockholm går att dricka, men jag tror inte att jag har förstått det på djupet förrän nu. Det handlar inte bara om vattnet.

När jag var i Minneapolis på konferens förra sommaren tog en Systems Engineering-professor vid namn John Baras från University of Maryland upp en intressant sak. Jag minns inte vad föredragets titel var, men hans kommentar handlade om inlärningsprocesser. Han sa att i Sverige lär man sina barn från en väldigt tidig ålder att ta hand om sitt skräp, alltså att direkt slänga det i en papperskorg eller hålla i det tills man hittar en papperskorg. Han verkade imponerad av Sverige i största allmänhet, men framförallt av hur vår socialiseringsprocess liksom gör vår omgivning behaglig även för utlänningar.

Det här exemplet har jag sedan dess nämnt vid flertalet tillfällen när jag försöker beskriva vad som särskiljer Sverige från andra länder. Ibland bemöts det med att „men vi får också lära oss att slänga skräp i papperskorgen“. Det är säkert sant, men tydligt är att något ändå måste vara annorlunda eftersom miljön ser så annorlunda ut. Jag kan tänka mig många anledningar till att det är mindre skräpigt i Sverige, men huvudsakligen handlar det om en samhällsgenomsyrad filosofi (och faktiska ekonomiska medel att också efterfölja den).

I Tyskland är också husockupation en förhållandevis vanlig företeelse och varje stor stad tycks ha en berömd ockuperad byggnad, som Rote Flora i Hamburg. Övergivna hus är extremt ovanliga i Sverige, framförallt på attraktiva adresser mitt i storstäderna. Enligt Wikipedia framhålls Broken Windows-teorin som god praxis på den svenska polisutbildningen och jag tror att man arbetar i enlighet med den även politiskt i Sverige. Den dikterar att om man håller samhället „snyggt“ kan man förvänta sig att medborgarna lever därefter, alltså om man snabbt ser till att laga ett trasigt fönster är sannolikheten mindre för att fler ska krossas. Det har flera positiva följder tror jag, men jag tror också att sådan strikthet skapar ramar som inte passar alla individer. Jag säger inte att skräp är kul för någon, men att stenhård kontroll är ett problem för en del och att hårda ramar kanske faktiskt begränsar vår frihet mer än nödvändigt. De här processerna gör att vi automatiskt försöker passa in i samhällets pussel utan att reflektera över vilka vi är och vart vi är på väg. Vi river och bygger nytt, går till jobbet och följer regler, överkonsumerar för att vi har råd och följer livsplaner som samhället skapat åt oss. Utan att dra för stora växlar på det tror jag bara att lite slappare regler också ger utrymme för andra livsstilar.

Borde inte frihet kunna kombineras med mindre skräp och hela fönster? Kanske, kanske inte. Bilden här ovan är tagen den här morgonen och exemplifierar vad jag menar. Jag liksom ser att det inte är Sverige.